| ISSUE # 1 | OCTOBER 2002 |
| [ Print version| Questions | English | Spanish ] |
I dagens samhälle finns en utbredd politisk förvirring varpå
det är svårt inte bara att finna radikala alternativ till dagens
sociala tillstånd, utan även att urskilja konkreta skillnader mellan
de existerande politiska tendenserna. Ingen av de traditionella ideologierna
verkar vara i stånd till att uppbringa inspiration och riktlinjer för
en principfast politisk praktik, än mindre för en revolutionär
aktivism. Sällan, om någonsin, har seriösa försök
gjorts att upprätthålla en ideologisk integritet. Resultatet har
blivit ett hopkok av självmotsägande positioner. Idag ser vi framträdande
anarkister förespråka en kraftigt centraliserad stat, medan ledande
socialdemokrater förordar privatiseringar och avregleringar. Vi ser även
påstådda marxister röra sig i riktning mot gamla mystiska filosofier.
Denna ideologiska vaghet är inte begränsad till vissa framträdande
individer; den genomsyrar stora sektorer av de radikala delarna av befolkningen.
Mycket av det som tas för radikala rörelser idag hittar i själva
verket sina uttryckssätt i populära självmotsägande föreställningar
som ”marknadssocialism” och ”välfärdsstat”.
Tidigare var det möjligt, och ofta ganska lätt, att urskilja de ideologiska skillnaderna mellan olika politiska inriktningar och i synnerhet att skilja ut radikaler från försvararna av den etablerade ordningen. Men idag är detta inte längre fallet – det politiska klimatet har förändrats i sådan utsträckning att förvirring, och inte klarhet, kännetecknar politiken. Om vi väljer att titta närmare på de partier som har mandat i parlamenten världen över, så är det hart när omöjligt att peka ut klara avgränsande åtskillnader, även mellan traditionella ideologiska motståndare som konservativa och socialdemokrater, eller liberaler och radikaler, eller till och med mellan kommunister och nationalister. Principer kokas oavbrutet bort i en soppa av kompromisser, maktspel, kohandel och karriärism.
Än mer bekymrande är att uppmärksamheten på detta problem
är minimal bland dagens radikaler vilka besitter en låg nivå
av medvetenhet om sin egen politiska teori och praktik. När dagens radikaler
exempelvis kräver att regeringen skaffar sig större kontroll över
marknadsekonomin gör de sig omedvetet till språkrör för
traditionella socialdemokratiska och liberala krav, även om de i nästa
andetag motsätter sig socialdemokratin och liberal reformism. (2)
Socialdemokratin är i sig ett utmärkt exempel på vårt
tids förfall vad gäller politiskt innehåll. Socialdemokraterna
hade ett brett spektrum av krav som gradvis skulle införa socialismen i
de utvecklade länderna i västvärlden. I många av dagens
europeiska länder har socialdemokraterna en lång parlamentarisk erfarenhet
och har många positioner i statsapparaten. De försöker inte
längre skapa en socialistisk framtid utan nöjer sig med blotta förbättringar
inom ramen för status quo. Socialdemokraternas utvecklingskurva har varit
stadig sedan August Bebels och William Liebknechts dagar och framåt, en
utveckling som kännetecknats av kompromisser och medelmåttighet.
Men detta döljer inte det faktum att det ideologiska klimatet i världen
vid tiden för Gotha-programmet var märkbart annorlunda jämfört
med vårt eget samt att de ”rörelser” som följer Anthony
Giddens ”tredje väg” och ”Neue mitte” är berövade
alla drag som karaktäriserade den traditionella socialdemokratin, utom
möjligtvis retoriken. (3) En liknande
vaghet kännetecknar andra politiska inriktningar, även om hela det
politiska spektrumet har skiftat åt höger.
Detta politiska fördunklande av idéer och principer försvaras
ivrigt av vissa inflytelserika akademiska strömningar och kryddas med smaklösa
påståenden om att det inte längre finns några ”stora
berättelser”, ja faktiskt att ”ideologiernas tid är förbi”.
Vad som legitimerar en politisk ståndpunkt idag är inte principiell
koherens och ideologiskt innehåll, utan den personliga smaken hos de som
kan tänkas stödja den. Denna utveckling är i synnerhet tragisk
eftersom den avlägsnar allt verkligt innehåll från den
politiska diskussionen, tillsammans med målet att skapa ett fritt och
rättvist samhälle. När allt kommer omkring är det omöjligt
att hålla sig till principerna utan en tydlig ideologisk definition av
dessa principer. Trots det faktum att postmodernismen har sjunkit in i det radikala
språkbruket, är det olyckligtvis bara det rådande systemet
som tjänar på att vi tror att ”ideologierna är döda”.
På samma ”postmoderna” hylla hittar vi påståenden
som att det ”inte finns några sanningar” och att det ”inte
finns någon måttstock för vad som är rätt och fel”,
som om individen utgjorde universums början och slut. Den rådande
relativiseringen av etiska bedömningar är intimt förbunden med
ett mer djupliggande problem; nämligen ett socialt system som fostrar skapandet
av isolerade monader istället för rättframma och ansvarsfulla
människor – enligt den förre brittiske premiärministern
Margaret Thatcher finns det inga samhällen, bara individer. (4)
Detta synsätt får allt fler anhängare i västvärlden,
även i radikala kretsar. När det är svårt att övertyga
människor om att det faktiskt existerar någonting som kallas samhälle,
att det omfattar mer än bara summan av de individer som ingår i samhället
och att människor delar en gemensam historia som överträffar
våra individuella uppfattningar om den, börjar det bli alarmerande
tydligt att kapitalismen, som ett amoraliskt ekonomiskt system, har fostrat
en i det närmaste fullständig relativisering av samhälleligt
liv och etik, något som får allvarliga konsekvenser för den
fortsatta utvecklingen av vad vi med rätta kallar samhälle.
Om vi förleds att tro att alla ideologier är döda kan vi inte
skapa något ideologiskt alternativ till status quo. Och om vi låter
oss invaggas i tron att det inte finns några ideologiska alternativ har
vi i själva verket redan dukat under för den kapitalistiska
ideologin, som prisar överlägsenheten hos det rådande sakernas
tillstånd och ett irrationellt – ja rentav antisocialt – system.
Såvida vi inte tillåter oss själva möjligheten att utveckla
och utforma alternativ som kan utmana de förhärskande idéerna
så är den rådande sociala ordningen vad vi har kvar för
handen. Francis Fukuyamas påstående att kapitalismen representerar
”historiens slut” blir således en självuppfyllande profetia.
Dylika påståenden, hur absurda de än må vara, skapar
skräddarsydd orwellsk diskontinuitet mellan det förflutna, det nuvarande
och framtiden, som inskränker mänsklig aktivitet till blott djurisk
anpassning och gör all kulturell och politisk inblandning bortom det rena
egenintresset, meningslös.
Scenariot att kapitalismen skulle komma att utgöra ”historiens slut”,
den mänskliga kulturens verkliga kulmen, är särskilt ohyggligt.
Marknadssystemet, som drivs av sitt oupphörliga behov av att generera mer
profit på bekostnad av såväl människor som miljö,
skapar problem som rastlöst hemsöker vårt samhälle. Trots
det faktum att världen idag har en aldrig tidigare skådad kapacitet
att skapa och upprätthålla ett samhälle utan materiell knapphet,
som burits fram med hjälp av en räcka av omfattande vetenskapliga
och teknologiska revolutioner, så står vi fortfarande inför
att lösa de viktiga problemen med exploatering och förtryck. Idag
befinner endast en futtigt liten andel av världens befolkning i en position
som gör att de kan åtnjuta frukterna av dessa framsteg. På
samma gång har marknaden expanderat in på nya områden. I desperata
försök att tillfredsställa en omättlig aptit efter profiter
– globalisering av ekonomin och, genom ”privatiseringsprogram”,
äter den sig stadigt in i den offentliga sektorn medan förvandlingen
av allting till handelsvaror har nått en punkt där till och med gener
kan patenteras, köpas och säljas för pengar. De rika blir fortfarande
rikare och de styrande minoriteterna hittar fortfarande nya vägar för
att manipulera sina undersåtar till samtycke till att bli behärskade,
medan ödeläggandet av naturen antar skrämmande proportioner.
Samhället ställs mot sig självt, genom ett myller av hierarkiska
skiktningar, och mot naturen. Levnadsförhållandena är usla för
en stor del av mänskligheten, krigföringen fortsätter, den sociala
otryggheten växer, maktlösheten är utbredd och våra städer
håller kulturellt sett på att implodera. På samma gång
kan störningarna i de klimatiska och cykliska processer som upprätthåller
livet på planeten komma att sätta den fortsatta existensen av mänskliga
varelser och andra komplexa livsformer på spel. För radikaler är
därför den pågående upplösningen av teori och ideologi
i högsta grad beklämmande; i ett samhälle som dömer majoriteten
av mänskligheten till otrygghet, desperation och maktlöshet medan
det skapar grav ekologisk instabilitet för världen i sin helhet, är
seriösa samhälleliga alternativ direkt nödvändiga.
För närvarande är dessvärre inga alternativ inom synhåll. Inte nog med att de skenbart radikala partierna är alltför upptagna med se om sina egna hus för att ens försöka med att presentera trovärdiga alternativ. Det finns inte heller någon revolutionär utomparlamentarisk rörelse som förmår att verkligen utmana företagsledarnas och statsledarnas hegemoni. Vad som är slående idag är inte att den breda allmänheten nödvändigtvis stödjer det rådande systemet, utan att de flesta människor vanligtvis flyr in i sina personliga livs tillbakadragenhet.
Men bilden är dock inte alltigenom dyster, var så säker. De världsomspännande protesterna mot G8, Den Internationella Valutafonden (IMF), Asia Pacific Economic Cooperation, den europeiska unionen och Världshandelsorganisationen (WTO) har medfört ett nytt radikalt uppvaknande, avslöjat en grad av folkligt missnöje med det ekonomiska systemet som, vid en ökande nivå av medvetenhet och erfarenhet, har potentialen att utgöra en politisk utmaning. Sedan demonstrationerna i Seattle i november 1999 har de protesterande i ökande grad kritiserad kapitalismens själva ”själ”: marknadens expansion, dess profitmotiv och till och med förekomsten av privat egendom.
Dock kan varken en kritik eller en proteströrelse i sig själv konstituera ett alternativ. Alternativet till kapitalismen består inte av människor på gatan som skriker slagord och bär plakat – på sin höjd kan dessa manifestationer peka ut ett. Men för att peka ut ett alternativ måste rörelsen ha ett praktisk innehåll; den måste ha organisatorisk kontinuitet och en medveten ideologi som förmår att förtydliga alternativet, förklara hur det är möjligt att uppnå detsamma samt varför det är värt att kämpa för. Långt ifrån att förkroppsliga dessa kvaliteter är det nuvarande motståndet mot ”globaliseringen” fortfarande högst splittrat och ideologiskt förvirrat, samtidigt som det drar i många olika och ibland även motsatta riktningar. Den speglar internet, som några har påpekat: ett stort nätverk som knyter samman små autonoma grupper, och formar en rörelse av ”nav och ekrar”. Enligt en av dess ledande figurer, författaren till boken No Logo: Taking aim at the brand bullies, Naomi Klein, förtjänar rörelsen mot företagens ekonomiska globalisering ”en möjlighet att se om det ur dess kaotiska nätverk av nav och ekrar kan uppstå någonting nytt, något helt och hållet eget”. (5) De flesta språkrör för denna nya proteströrelse verkar betrakta Kleins angreppsvinkel som sund. Men de som bryr sig om att utforska tidigare generationers erfarenheter vet att ”kaotiska nätverk av nav och ekrar” aldrig kommer att kunna sätta någonting i rörelse, minst av allt i raskt framåtskridande rörelse. För att säga det rakt ut, med tanke på den århundraden långa historien av radikala rörelser vore det onödigt att uppfinna hjulet på nytt. Dagens radikala rörelser bör försöka att lära sig av och bygga vidare på idéer och erfarenheter ur det förflutna, och inte upplösa dem helt och hållet i hopp om att något ”helt och hållet eget” ska uppstå.
”Antiglobaliseringsrörelsen” är inte den första rörelsen att misslyckas med att lära av historien eller att avvisa sammanhängande teori och programmatisk hängivelse. Vissa element inom de olika gröna rörelser som växte fram under slutet av 70-talet påpekade häftigt att de representerade ett nytt alternativ eftersom de var ”varken vänster eller höger utan framåt”. Denna andefattiga likgiltighet inför sin plats i radikalismens historia dömde snart de gröna till att begå samma misstag som tidigare begåtts av socialdemokrater. På samma sätt upprepar dagens kommunitärer som menar att skapandet av kooperativa företag utgör ett radikalt alternativ som är förmöget att utmana kapitalismen, på ett naivt sätt samma misstag som den kooperativa rörelsen begick under 1800-talet och upprepar i slutändan även dess uppgång i marknadsekonomin. I juli 1936 stod de spanska anarkisterna inför utbrottet av den sociala revolution de hade trånat efter i sjuttio smärtsamma år och de hade på sin tid ett betydligt bättre utgångsläge än dagens ”antiglobaliseringsrörelse” vad gäller att utmana de härskande klasserna. Dock lämnade deras brist på sammanhängande teori och program dem utan politisk riktning vid detta avgörande tillfälle. Utan känsla av riktning och slitna till följd av förödande interna konflikter kapitulerade de katastrofalt inför den liberala politiken. Denna kapitulation kritiserades av de mest medvetna elementen inom den frihetliga rörelsen. Men den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i sin helhet var ovillig och oförmögen att svara mot appeller om en revolutionär teori och ett revolutionärt program. Som händelserna utvecklades drabbade de slutligen samman med den liberala regeringen och stalinisterna i Barcelona, i maj 1937, och led ett definitivt nederlag. Trots de stora skillnaderna mellan den revolutionära arbetarrörelsen i Barcelona 1936-37 och den mångfacetterade proteströrelsen i Seattle och Genua, lider de av några alarmerade likartade problem. Om de förblir olösta är dessa problem dödliga för varje rörelse som försöker utmana den etablerade sociala ordningen. Olyckligtvis har väldigt få inom ”antiglobaliseringsrörelsen” uppmärksammat denna svårighet, fokuserad som rörelsen är på att protestera. Politiskt sett är denna ”rörelse av rörelser” snarare reaktiv än kreativ. Deltagarna i demonstrationerna reser ett brett spektrum av krav men inga försök görs att sammanfoga dem varken ideologiskt eller organisatoriskt. Därutöver är de flesta krav som rörelsen reser anmärkningsvärt reformistiska, som det omdiskuterade kravet på en så kallad tobinskatt. (6) Men få deltagare tycks vara besvärade av detta vakuum: snarare hyllar de rörelsens mångfald och dess tidsbegränsade karaktär. Det kommer att bli betydligt mycket svårare att vägleda mänskligheten ur vår tids djupgående social och ekologiska krishärdar, om de radikala rörelsernas de facto ledare tillåter och till och med förespråkar en laissez-faire attityd till frågor om ideologi, organisation och behovet av systematisk förändring.
Vad som tycks rättfärdiga den existerande skepsisen mot ”stora berättelser” är det faktum att det förflutnas stora ”-ismer” blivit irrelevanta. Ingen av de radikala ideologier som en gång mobiliserade, inspirerade och utbildade arbetar- och medborgarmassor kan förse oss med ett trovärdigt alternativ idag. Alla kända begrepp om socialism, kommunism, syndikalism och anarkism har tappats på allt blod och hemsöker oss likt spöken från en avlägset förfluten tidsålder – den gamla vänsterns tidsålder. Drömmen om ett klasslöst samhälle har skändats och förråtts så många gånger att dess traditionella symboler inte längre tycks kunna tjäna en förnyelse. I Sovjetunionen gjorde Stalin och hans försvarare kommunismen synonym med några av de värsta brotten mot mänskligheten medan socialdemokrater, efter år av parlamentariskt slitage, har blivit stabila försvarare av marknadsekonomin. Syndikalismen har reducerats till blott ett eko av sitt forna jag, nästan som det förra århundradets revolutionära arbetarklass. Anarkismen, som en gång betecknade ett statslöst samhälle grundat på ”människornas gemenskap”, har tappats på allt sitt sociala innehåll. Även om den fått ett förnyat uppsving de senaste åren så har anarkisterna själva reducerat den till en kulturell livsstil genom att fördjupa sig i en moraliserande individualism eller verksamheter som harmlösa kommunitära projekt. Betyder detta att de tillkortakommanden som präglat tidigare försök att formulera ideologiska alternativ är inneboende i ideologin som sådan? Enligt vårt synsätt är inte utmaningen att upplösa ideologin per se, utan att utveckla en rikare och mer sofistikerad angreppsvinkel som svarar mot vår tids krav.
Förvirring och historiska besvikelser bör inte leda till desperation och apati; distansering från politiska strider är den definitiva garantin för att ingenting kommer att bli löst. Dagens rörelser behöver en radikal ideologi med vilken de kan upprätthålla sitt motstånd mot status quo. Radikaler måste inte bara ha ädla ideal om frihet och solidaritet, utan även en solid stomme av teori och praktik för att förverkliga dessa ideal och till och med avancera bortom dem. Varje samhälleligt ideal måste hitta sitt adekvata politiska uttryck och idag är vi i skyndsamt behov av en politisk rörelse som i programmatisk form kan artikulera mänsklighetens innersta strävanden. Vi måste med noggrannhet välja de bästa principerna och teorierna som radikala rörelser har utvecklat, oförskräckt avvisa de som är uppenbart föråldrade och skapa en ny syntes som är lämpad för de nuvarande förhållandena. Denna syntes måste vara relevant för vår tid och de omfattande förändringar som skett sedan den dagen ångmaskinen lade grunden för den ”industriella revolutionen”. Vi måste gå bortom alla traditionella former av socialism och anarkism, för att skapa en verkligt ny vänster som teoretiskt kan inspirera en livaktig politisk rörelse i kampen för att uppnå de allmänna idealen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa traditionella ideal är fortfarande i högsta grad närvarande; vad som räknas idag är att skapa en ny radikal ideologisk syntes som kan förverkliga dem: en koherent uppsättning fräscha idéer som kan begåva nya politiska rörelser med viljan och förmågan att slåss mot förtrycket av människor och ödeläggandet av naturen. Vi är övertygade om att vi funnit ett sådant alternativ i kommunalismen.
Kommunalismen är en revolutionär politisk ideologi, med djupa historiska rötter i progressiva tendenser, idéer och institutioner. Den är djupt förankrad i det demokratiska arvet som först uppstod som en medveten politisk uttrycksform i den atenska polis för ungefär 2500 år sedan, med dess anmärkningsvärda uppsättning institutioner för utövandet av demokrati ansikte mot ansikte, dess begrepp om medborgarskap och medvetna formande av sina invånare genom en livslång medborgerlig utbildning, paideia, och förekomsten av vardagliga civila plikter. Denna kommunala demokratiska tradition breddade sitt omfång i kommunerna under den europeiska medeltiden som hade kommunala system för resursfördelning och bildade vidsträckta förbund av fria städer, och hade sedan en framskjuten roll i de revolutioner som skakade Europa och Nordamerika under 1700-talet. En lika viktig rot från vilken kommunalismen har utvecklats är den revolutionära traditionen, som utgör ett fortlöpande arv av frihet – bortglömd av stora delar av vänstern idag i dess allmänna tillstånd av förvirring – där folkliga rörelser har bekämpat orättvisor, förtryck och exploatering i alla former, och därutöver vidgat våra ideal om social och politisk frihet. Kampen för rättigheter och friheter, såväl som en hälsosam sekularism, har framför allt planterats och kultiverats genom denna revolutionära tradition, medan dess frukter har skördats av den samhälleliga utvecklingen i sin helhet. Kommunalismen strävar efter att fortfara med detta frihetsarv genom att utvidga den revolutionära traditionens mest framskridna teorier och krav och skapa de organisationer som är nödvändiga för att förkroppsliga dem. Rotfäst i upplysningen erbjuder kommunalismen generösa möjligheter för såväl mänsklig utbildning och rationalitet som det praktiska åstadkommandet av historiska framsteg.
Kommunalismen har på senare tid funnit sitt sammanhängande teoretiska uttryck i den radikala tänkaren Murray Bookchins verk. Bookchins skrifter om socialekologi ger kommunalismen såväl en revolutionär praxis i den frihetliga kommunalismen, som en historisk analys, en dialektisk filosofi om naturen och samhället, en komplementaritetsetik samt en politisk ekonomi. (7) Framför allt är kommunalismen en revolutionär politisk ideologi som siktar på att skapa ett rationellt samhälle och etiska normer för produktion, innovation och distribution genom direkt demokrati.
Ordet kommunalism togs i bruk första gången vid tiden omkring Pariskommunen 1871, när den franska synnerligen centraliserade och byråkratiska staten, i kölvattnet av det fransk-preussiska kriget, nästan kollapsade och medborgarna i Paris upprättade en revolutionär regering och djärvt uppmanade andra franska kommuner att konfederera sig och bilda ett alternativ till staten. Denna uppmanings historiska betydelse bör inte underskattas: den pekade på ett konfederalistiskt alternativ för Europa vid en tid då de moderna nationalstaterna fortfarande var under konstruktion. Ända sedan Karl Marx publicerade sin pamflett Inbördeskriget i Frankrike, bara två dagar efter att kommunardernas sista motstånd krossades, har radikaler av alla sorter glorifierat Kommunen. Friedrich Engels beskrev Kommunen som den första demonstrationen av ”proletariatets diktatur”, medan anarkister har använt Kommunen som en symbol för det ”spontana uttrycket” för en ”dristig och rättfram negation av staten”, för att använda Michail Bakunins ord. Men Kommunen misslyckades inte bara med att omedelbart socialisera egendom; dess själva struktur var föga mer än ett extremt radikalt kommunfullmäktige. Marxister fortsatte med att försöka upprätta ”proletära” stater som inte på minsta sätt liknade den revolutionära Pariskommunen, medan anarkister fördjupade sig i syndikalism, mord och i huvudsak kommunitära företag. Men i sin essens förespeglade Kommunen 1871 ett nytt politiskt system baserat på lokal demokrati och om den hade överlevt mer än de två hektiska månaderna kunde den ha gett en reell betydelse åt det radikala kravet om en ”social republik” som rests under revolutionerna i Paris 1848, ja i själva verket kunde den ha transcenderat detta krav med sin uppmaning om en ”kommun av kommuner”.
Det franska ordet commune betecknar en storstad, en landsort eller till och med en anspråkslös liten territoriell enhet som har politiska och administrativa uppgifter, och det är härlett ur det latinska adjektivet communis som betyder ”gemensam” eller ”kommunal”. (8) Det syftar på en lokal regering och lokala myndigheter, eller vad som vanligtvis är känt som municipality på engelska. Commune har en mer rikhaltig innebörd: den förkroppsligar en uppsättning rika medborgerliga värden, lojaliteter, rättigheter och plikter. Som Bookchin har påvisat utgör lokalsamhället den omedelbara sfär som människor träder in i så snart de lämnat hemmet. Det är en unik allmän sfär inom vilken de kan kommunicera ansikte mot ansikte. Kommunen ger inte bara den mänskliga gemenskapen en form utan även ett nytt mänskligt innehåll, baserat på solidaritet och delat ansvar som sträcker sig bortom familjelivet. Det är, åtminstone potentiellt, en sfär av förnuftig sekularism – av politik – som sträcker bortom sig familjens, klanens eller stammens blodsband. Kommunalismen försöker aktualisera dessa potentialer och nära dem genom att framhålla de uppenbart progressiva aspekterna av den västerländska civilisationen – det vill säga, en ”städernas sfär”. Genom sin frihetliga kommunalism försöker den återuppliva denna den verkliga politikens sfär – alla medborgares deltagande i handhavandet av de offentliga angelägenheterna – som åtskild från de byråkratiska former för offentligt liv som vanligtvis kännetecknar staten. Kommunalismen pekar ut den verkligt demokratiska kommunen som den rationella formen för politisk organisering av samhället.
Kommunalister vidhåller att konfederationer av fria lokalsamhällen eller kommuner utgör de politiska komponenterna i ett framtida rationellt samhälle. För att verkligen förstå det unika i den kommunalistiska angreppsvinkeln måste vi se hur fundamentalt den fokuserar på lokalsamhället. Men för kommunalister innebär lokalsamhället inte bara en territoriell administrativ enhet: det är också en potential för ett fritt lokalsamhälle i form av en självmedveten politisk gemenskap och det är detta historiska mål som besjälar det kommunalistiska projektet, oavsett om vi har att göra med spanska municipos, tyska gemeinden eller skandinaviska kommuner. Detta historiska mål inspirerar inte bara den kommunalistiska förståelsen av de lokalsamhällen vi har att göra med i framtiden, utan även de vi har för händerna här och nu. Många radikaler kritiserar den frihetliga kommunalismen utifrån en rent instrumentell synvinkel – antingen klagar de på den gigantiska storleken på många städer idag, på det faktum att kommunfullmäktigen styr städerna som företag eller på det faktum att städerna i många avseenden är förlängningar och kopior av nationalstaten. Tvivelsutan är detta sant och dessa problem kommer att förbli reella och i själva verket troligen förvärras under åren som kommer. Dock diskvalificerar de inte den kommunalistiska angreppsvinkeln utan pekar bara på utmaningar som alla som försöker uppnå en fundamental förändring av samhället, står inför. Kommunalister är på intet sätt nöjda med lokasamhällena som de ser ut idag och vår idealstad existerar inte och har så heller aldrig gjort i historien. (9) Följaktligen strävar vi efter att till fullo engagera oss i arbetet med att befria de nuvarande lokalsamhällena från alla statsliknande och marknadsbaserade drag – att radikalt utvidga deras kommunala dimension. (10)
Ansträngningarna att radikalt demokratisera lokalsamhällen involverar återuppväckandet av en allmänhetens sfär där människor kan samlas som medborgare – för att mötas, diskutera och ta medborgerliga och ekonomiska beslut – i radikalt nya folkliga institutioner. I dagsläget fäller både liberala, ”radikala” och borgerliga politiker krokodiltårar över förlusten av gemenskap och medborgarskap, medan de desperat försöker dölja sin egen roll i den slugt orkestrerade ”politiska” cirkus som stadigt undergräver allt folkligt inflytande över politiken. I kontrast till hart när alla andra strömningar på den politiska skalan, är de kommunalistiska kraven på folkligt myndiggörande mer än retorik för att lura en redan uttröttad allmänhet. Kommunalismen grundar sig i själva verket på just detta myndiggörande av vanliga medborgare – det är vårt själva raison d´être (existensberättigande).
Kommunalisternas ställningstagande för folkligt myndiggörande står i ovedersäglig motsättning till centralisering och statskonst. Kommunalismen är i själva verket orubblig i sitt motstånd mot nationalstaten, som är instrumentet par excellence för att sprida folklig maktlöshet. Nationalstaten reducerar hela konceptet medborgarskap till en fars och medborgarna till blott skattebetalare, kunder eller väljare. Dynamiken i denna struktur ersätter rätten för folket att utforma politiken med en utvald eller vald minoritet av så kallade ”representanter” som styr staten. Nationalstaten är per definition baserad på professionellt maktutövande och anspråk på, genom sin polis och sina militära styrkor, att besitta monopol på våld i samhället. Den har därmed blivit ett perfekt verktyg för de styrande eliterna för att gradvis sopa bort de ”amatöristiska” karaktärsdragen hos mer demokratiska regeringssystem och förvandla stolta medborgare till underdåniga subjekt. Historien har visat att stater till och med kan utveckla ett eget särintresse, vilket i modern tid har kunnat skådas i den byråkratiska utvecklingen i Kina och det forna Sovjetunionen. Detta är en utveckling som, i varierande grad, sker även i de flesta ”demokratiska” västerländska nationalstater.
Icke desto mindre har staten olyckligtvis uppskattats av många radikaler, i synnerhet marxister. Marx beskrev staten som blott ett instrument i händerna på en härskande klass, vilket innebar att under kapitalismen var alla stater bourgeoisiens stater. Följaktligen var arbetarrörelsen tvungen att i övergången från kapitalistisk kontroll över samhället, till socialism ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat, i själva verket med en proletär diktatur som skulle fungera som blott ett effektivt instrument för proletariatet. Senare tog Marx hänsyn till försöken att gradvis införa socialismen genom lagstiftning i vissa europeiska länder. Skilda perspektiv vad gäller den socialistiska övergången och statens roll splittrade vid tiden för det första världskriget den marxistiska rörelsen i flera motstående tendenser, där socialdemokratin och leninismen var de mest inflytelserika motståndarna. Dock delade de antagandet att staten var ett instrument som kunde användas för socialistiska syften: den ena försökte att gradvis ta över och omvandla den borgerliga staten medan den andra sökte att bygga en ny ”arbetarstat”. (11) Båda tendenserna stödde förvirrat men energiskt koncentrationen av makt i statsapparaten som tornade upp sig över folket. Marxistisk teori har i själva verket varit central i fostrandet av radikal acceptans inför staten, något som fick grava konsekvenser för den revolutionära rörelsen i sin helhet.
Sedan Internationalens dagar försökte olika radikala tendenser, via heta debatter, att utforska statens roll i den kommande socialistiska revolutionen. Dessvärre förblev frågan om staten olöst i avgörande historiska skeenden, även bland de mest framskridna sektionerna av den revolutionära rörelsen, vilket resulterade i ofantliga mänskliga tragedier: i Ryssland 1917-18 initierade bolsjevikerna, ivriga att ta över och expandera statsmakten, en förödande centraliseringsprocess som snabbt fördärvade rådsrörelsen; i Spanien 1936 vägrade anarkiströrelsen och i synnerhet det syndikalistiska CNT att institutionalisera en decentraliserad arbetarmakt för att omedelbart eliminera den vacklande katalanska staten, och gav därmed sin tillåtelse till bourgeoisien att återta kontrollen och bokstavligen sopa bort arbetarrörelsen. Frågan om statens makt hemsöker oss än mer påtagligt idag när många radikaler betraktar nationalstaten som det främsta bålverket mot den kapitalistiska globaliseringen, utan att förse oss med trovärdiga alternativ för folkligt motstånd mot kapitalets makt. Vid tiden för de ryska och spanska revolutionerna bistod stora arbetarrörelser, vägledda av ideologier och teorier, de revolutionära massorna med riktlinjer. Idag har vi, istället för stora massrörelser och en ideologi som förser oss med tydliga riktlinjer för radikalt handlande, ”rörelser” som bara agerar i protest och ”ideologier” som vägrar att presentera alternativ.
Nej, vi måste vara absolut på det klara med nationalstatens, ja i själva verket varje stats, verkliga funktion. Även om dess historiska roll må vara mer komplex än Kropotkin föreslog så spelar staten idag en högst regressiv roll, inte bara genom att förkroppsliga det kapitalistiska herraväldet och dess expansion utan även genom att reducera många lokalsamhällen till egentliga tomma skal och medborgarna till vanmäktiga monader. Med sin överdimensionerade apparat av professionella politiker och byråkrater, utgör den ett stående hot mot återupplivandet av en allmänhetens sfär och återerövrandet av autentiskt medborgarskap. Staten kommer inte bara att försöka absorbera försök att demokratisera samhället och tömma dessa strävanden på dess innehåll, men genom att bevilja makt till nationalstaten har man försäkrat sig om att makten tas från medborgarna. Som Bookchin har påpekat: om man tillåter att makten placeras i händerna på ett fåtal, har man på samma gång accepterat att den tas från majoriteten. För att staten ska kunna existera och blomstra måste den kolonisera och kontrollera alla politiska undernivåer, såsom lokalsamhällen, län och regioner, och tillåta dem att ha så lite makt som möjligt. Även om moderna republikanska system erbjuder lokalsamhällen och regioner lite spelrum, är detta beroende av folkligt motstånd och konstitutionella bojor. En stat behöver ingen Robespierre, Napoleon eller Stalin för att professionalisera och centralisera sin makt; den kommer, om den får chansen, att kringskära lokalsamhällenas och dess invånares oberoende och självtillit. (12) På samma sätt kommer den att underminera de demokratiska idealen hos radikaler som går in i staten, och ersätta dessa ideal med byråkratiska aspirationer. Trots den chock som följde på de tyska socialdemokraternas röst för krigskrediter 1914, så var detta en fullständigt logisk handling för ett parti som tagit sig in i staten för att reformera den. Försök att ta sig an en ”lång marsch genom institutionerna” i syfte att grundligt förändra dem har ofrånkomligen lett till att radikalerna själva blivit grundligt förändrade, något som visat sig på sistone i tyska Die Grünens degenerering. Så snart de tog plats i statliga ämbetsverk, avstod de från sina anspråk på att i allt väsentligt vara en gräsrotsrörelse.
Inte heller går det att undvika den statliga korruptionens publikfrierifälla genom att skapa nya statliga institutioner istället för att ta plats i den ”borgerliga staten” – det sprider bara det bakomliggande föraktet för medborgarkontroll i dess olika förklädnader. När radikaler siktar på att bygga en ”arbetarstat” eller en ”folkstat” har de redan gjort avsteg från nödvändigheten av att bygga en verklig folkmakt. En stat kan, på grund av dess natur som en apparat för professionell maktutövning, aldrig fungera som ett medel för decentralisering och folkligt myndiggörande, oavsett hur ”proletär”, ”folklig”, ”universell”, ”radikal” eller ens ”minimal” den gör anspråk på att vara.
Den enda radikala strömning som fostrat en till synes konsekvent opposition mot staten i alla dess former, har varit anarkismen som förkastar synen på staten som ett välvilligt instrument såväl i dagens samhälle som i framtidens. Anarkister har alltid känt avsmak inför det hobbesianska påståendet att staten medförde mänskliga framsteg genom att befria oss från ”allas krig mot alla”. Även om de vanligtvis framför en tämligen förenklad och historielös syn på staten, har anarkisterna bidragit med viktiga korrektiv till den utbredda uppfattningen att staten alltid är nödvändig för att ett samhälle överhuvudtaget ska kunna existera.
Anarkismen har hursomhelst varit tvetydig i andra viktiga frågor, särskilt i de om organisering, institutioner och makt. Således har anarkister alltför ofta förlitat sig på ”självorganisering” baserad på massornas förmodade ”spontana kreativitet”. Anarkisterna har sällan bekymrat sig om de positiva formerna av frihet; i själva verket har deras främsta intresse varit ett negativt begrepp om ”frihet från”, vilket med all rätt är förknippat med liberalt tänkande, dock med ett uppriktigt förkastande av förtryck och alla former av härskande. Alltför ofta har anarkismen gjort politisk organisering synonymt med partihierarkier, institutioner synonymt med staten och makt synonymt med förtryck, något som förvirrat mer än det klargjort. I brist på konkreta alternativ har anarkismen erbjudit få påtagliga korrektiv med resultatet att deras ”antiauktoritära” begrepp är lika innehållslöst som dagens livliga utfall mot ”teknokrati”, ”konsumism” och ”politik”.
Detta politiska vakuum har gjort den anarkistiska förpliktelsen till decentralisering minst lika problematisk som den marxistiska förpliktelsen till centralisering. Anarkister har framfört många olika utopiska visioner men väldigt få praktiska organisatoriska alternativ. Att förväxla stat med regering eller, än värre, med makt som sådan är farligt vilseledande och gör anarkismen till ett bedrägligt ”alternativ” för en radikal rörelse idag. Den anarkistiska kritiken mot centraliserad makt är sannerligen välkommen och nödvändig, men den kan inte leda till att vi avhåller oss från makten som sådan. Fortfarande vägrar anarkister vanligtvis just att engagera sig i kampen för folklig makt. I allmänhet försöker de skapa ”befriade områden” och ”autonoma zoner” inom det kapitalistiska systemet och bortom statens tentakler. (13) Trots det faktum att anarkisterna ofta motsätter sig definiering (den har ett myller av och ofta högst motsägelsefulla former) strävar anarkister vanligtvis efter att skapa kollektiv, affinitetsgrupper och grupper uppbyggda kring frivilliga intressen, som vägleds av antiauktoritära och mutualistiska principer. Denna typ av grupper ska gradvis växa fram genom medvetandehöjning och exemplets kraft. I denna kommunitära vision är många små företag tänkta att fungera oberoende av massamhället, och stadigt sprida sig ut i alla samhällets sfärer och med tiden mångfaldigas i tillräcklig mängd för att eliminera alla former av förtryck, inklusive staten. Många anarkister har också uttryckt behovet av ett slags kommuner, men de har inga idéer om hur dessa kommuner ska organiseras eller vilka former dess friheter skulle anta. (14) Mer allmänt vet de inte hur de ska gå från ett samhälle genomsyrat av hierarkier och klasser, till ett fullt ut befriat samhälle. Följaktligen innebär deras ”antiauktoritära” alternativ vanligtvis förändringar av personliga attityder och livsstilar och när det kommer till att påbörja en övergångsperiod har de vanligtvis inga klara strategiska idéer alls. Som Bookchin framhållit har anarkismen visat sig vara ytterst oförmögen att frigöra sig från vördnaden inför den individuella autonomin, trots att ingen människa någonsin är verkligt autonom: vi är alla produkter av vår uppväxttid och sociala miljö, såväl som av mänsklighetens gemensamma historia och kulturella arv.
Genom att insistera på autonomi, frihet från allt styre, och konsensusmetoder för att nå gemensamma beslut, ger anarkisterna näring åt den rådande mystik som omger den ”suveräne individen”. Ett konsekvent radikalt fokus borde rimligen vila på de samhällsformer som möjliggör självständiga, förnuftiga och etiska individer. Anledningen till att vi kommunalister placerar vårt fokus på kommunen, är att den kan bli omstrukturerad och förädlad. Det är i demokratiserade och socialiserade lokalsamhällen som vi kan aktualisera ett verkligt mänskligt samhälle, och upprätthålla viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvård och försvar såväl som produktion och distribution och samtidigt odla folkets makt. När viktiga allmänna nyttigheter kontrolleras av medborgarna i en allmänhetens sfär, är det föga troligt att de förvrängs av profitbegär eller av särintressen som är inneboende i byråkratier.
I dagens mystifierade värld med dess enorma och avlägsna institutioner, är behovet akut att decentralisera samhället till en mänsklig skala. En sådan decentralisering är inte bara nödvändig för att möjliggöra en direkt demokrati, utan har även blivit ett trängande socialt och ekologiskt behov. En mänsklig skala är med nödvändighet en lokal skala, eftersom endast lokalsamhällen, tack vare såväl deras omfattning som intimitet, har potentialen att förkroppsliga genuina mänskliga gemenskaper. Här kan människorna styra sig själva utan att vara underkastade en avlägsen statsapparat och sköta ekonomiska angelägenheter utan en nyckfull marknad. I själva verket kämpar kommunalister, genom att placera huvudfokus på att strukturera om lokalsamhällena, för att skapa genuina gemenskaper som tillåter våra distinkt mänskliga kvaliteter att växa fram och institutionalisera sig själva. Dessa lokalsamhällen kommer faktiskt att bli mer än summan av sina medborgare; snarare kommer de att konstituera verkligt politiserade gemenskaper som uppfyller medborgarna med värderingar, hopp och syften – i bjärt kontrast till den dagliga trivialiseringen av medborgarna i det nuvarande ”politiska” systemet. I ett kommunalistiskt samhälle kommer alla invånare att uppmuntras till att bli politiska deltagare. Långt ifrån att representera ett statiskt ”slut på historien” skulle ett sådant system för kommunalt styre logiskt söka att kontinuerligt bli mer och mer sofistikerat genom de medborgerliga församlingarnas medvetna arbete. De mest rationella formerna för samhällelig organisering kommer alltid vara de som ger uttryck för våra mest mänskliga kännetecken.
Behovet av att decentralisera samhället till en genuint mänsklig skala och återskapa en allmänhetens sfär, har ofta blivit ignorerat av radikala aktivister som har mer begränsade politiska mål. Radikala strömningar har blivit avsevärt försvagade genom försök att mobilisera och myndiggöra människor enbart på grundval av deras partikulära identiteter, i synnerhet deras ekonomiska (klass) status men även på grundval av deras biologiska och till och med subkulturella status. Genom att föreviga reduktionistiska föreställningar om biologiska eller ekonomiska – det vill säga inte universellt mänskliga – karaktäristika som våra definierade kvaliteter, så fogar sig dessa angreppsvinklar till ett alienerat och fragmenterat samhälle. (15) Genom att kritisera identitetspolitik har vi inte för avsikt att förneka det faktum att många människor systematiskt utestängs från ett värdigt och självförverkligande liv. Biologiska och ekonomiska faktorer spelar helt uppenbart en brännande roll i förtrycket som existerar i dagens samhälle, och viktiga sociala strider måste utkämpas i syfte att göra marginaliserade samhällsgrupper fullt ut kapabla att delta i politiskt liv. Politiskt myndiggörande och social frigörelse är ömsesidigt betingande. Radikaler måste ta aktiv del i att förbättra förhållandena för marginaliserade sociala grupper, men aldrig låta enskilda frågor skymma sikten för vår gemensamma mänskliga framtid, som ligger vid rötterna av våra biologiska, ekonomiska och subkulturella identiteter.
I kontrast till det rådande samhället där individer fostras till att bli självcentrerade och egoistiska och där sociala grupper oupphörligen ställs mot varandra, kommer ett rationellt samhälle, genom sina institutioner och sin kultur, att uppmuntra solidaritet och mänsklighet. Det kommer medvetet att kultivera den politiska gemenskapen genom aktivt medborgarskap, ge upphov till den förnuftiga och av självtillit uppfyllda medborgaren vars komplement är den omhändertagande och empatiska människan. (16) Att vara medborgare kompletterar och berikar det mänskliga varat. Idealet om medborgarskap överskrider våra olika biologiska identiteter och myndiggör oss som politiska varelser: I själva verket är det genom medborgarskapet som invånarna i ett givet lokalsamhälle kan överskrida trångsynthet och utveckla en gemensam identitet, en tolerans som inte känner några geografiska gränser och en passionerad hängivenhet inför den gemensamma välgången. (17)
Stadens historiska framväxt i den ”urbana revolutionen” (som kan ha varit mer fundamental än den agrara revolutionen som föregick den) fick långtgående konsekvenser för socialt liv. Staden ställde till förfogande ett utrymme som var öppet för främlingar – något som inte existerade i stamsamhällen, begränsade som de var till sina egna fäderneärvda ättlingar och inskränkta syn på mystiska världsåskådningar. Staden definierade i ökande grad invånarnas plats i samhället utifrån var de bodde samt deras sysselsättning, vilket gav utrymme för den gradvisa framväxten av ett självmedvetet medborgarskap. Stammen eller klanen var inte längre den fundamentala sociala enheten. Med staden tog mänskligheten ett kvalitativt steg bort från de kvasidjuriska banden som definierade stamgemenskaper, till verkligt sociala institutioner och kulturella band. Nya kulturella och ekonomiska relationer förpassade vikten av biologiska kategorier till en sekundär position (utan att dock någonsin upphäva dem för gott; vilket påvisas av de stora skillnaderna i makt, rikedom och status som idag är notoriskt behäftade vid genus, ålder och etnicitet). Medborgarskapet, som utsträckte sig längs klara territoriella linjer och inte längre efter blodslinjer, möjliggjorde mänsklighetens enhet i egenskap av människor, vilket senare gavs uttryck i universell religiös undervisning och universaliserade lagar. Människor kunde komma samman, som människor, för att kollektivt avgöra medborgerliga angelägenheter. Medborgarskapet är den politiska konkretiseringen av humanitas – idealet om en gemensam mänsklig identitet.
I denna process genererade städerna en ny allmänhetens sfär som var distinkt civil och i ökande grad politisk. Allmänhetens sfär bestod av forum och arenor där medborgare möttes, debatterade och slutligen tog beslut om de gemensamma frågorna i samhället. I denna allmänna sfär antog dialogen en central karaktär där – förhoppningsvis – det mest förnuftiga argumentet segrade vilket fick till följd att beslutsfattandet rensades på sina gamla mystiska och religiösa element. Skapandet av politik (definierat som demokratiskt självstyre genom beslutsfattande ansikte mot ansikte, som åtskiljt dels från de rent sociala formerna för produktion och socialisering som föregick och arbetade tillsammans med politiken, och dels från statskonst som senare skulle förvränga det) var kulmen för kursändringen mot distinkt medborgerliga gemenskaper. Denna process var klar och tydlig i den atenska polis för 2500 år sedan. Här kände medborgarna en stor stolthet över det faktum att de alla var kapabla att styra sig själva genom aktivt medborgarskap. Trots dess allvarliga tillkortakommanden som ett demokratiskt samhälle, genom hur de behandlade kvinnor, slavar och främlingar, är den atenska polis och andra exempel fortfarande viktiga källor till inspiration angående vilka institutioner och kulturer som kan ge näring åt en demokrati baserad på förbindelser ansikte mot ansikte. Ett kommunalistiskt samhälle kommer att bygga på en återupplivad allmänhetens sfär, som finns latent i alla städer, byar och stadsdelar, och förfina den genom att skapa ett konfederalistiskt politiskt ramverk i vilket den allmänna sfären skulle kunna blomma ut och utvecklas i vidsträckt skala.
Genom att återskapa en direkt demokrati försöker vi initiera skapandet av ett rationellt samhälle, vilket med nödvändighet är en lång process. Ett kommunalistiskt samhälle kommer att vara rationellt i den utsträckning det lyckas institutionalisera principer om medmänsklighet och medborgarskap. Den utsträckning i vilken vi aktualiserar våra mänskliga potentialer kommer alltid vara den definitiva standarden utifrån vilken vi kan bedöma det samhälleliga livets utveckling. Även om den är rotfäst i den vardande tendensen mot subjektivitet, komplexitet och komplementaritet vi kan urskilja i första naturen, eller vad tillbörligt kan definieras som biologisk evolution, måste vi vända oss till historien själv för att finna de rikaste framstegen inom etiken, konsten, friheten och säkerheten. Ideal om kommuner, demokrati och solidaritet är härledda ur vår samhälleliga historiska utveckling, som återkommande och ännu ouppfyllda potentialer som pekar mot en mer human framtid. (18) Kommunalister försöker bidra till deras aktualisering genom att skapa ett samhälle som ger näring åt våra mest mänskliga kvaliteter.
I ett rationellt samhälle skulle det ekonomiska livet vägledas uteslutande av moraliska och ekologiska perspektiv. Det fundamentala kravet att alla medborgare ska bidra till den gemensamma välfärden i enlighet med sina förmågor och erhålla förnödenheter från gemenskapen i enlighet med sina behov, kommer att ligga till grund för all ekonomisk utveckling. Som Marx och andra socialistiska teoretiker har påpekat var inget förkapitalistiskt samhälle föremål för så mycket marknadskontroll som det nuvarande – och i ett rationellt samhälle finns det bestämt ingen plats för någon marknad. Frågor om produktion och distribution kommer följaktligen att upphöra att betraktas som en del av den ”amoraliska” disciplinen att analysera marknadens fluktuationer för profitorienterade syften och oupphörliga sökande efter möjliga områden för kapitalets expansion. Snarare kommer ekonomin att bli föremål för etiska överväganden, märk väl utvecklandet av produktivkrafterna för det gemensamma bästa – innefattande ekologisk hänsyn – i syfte att utplåna knappheten och höja levnadsstandarden för alla och öka medborgarnas sensibilitet inför kollektiva materiella ansvar. Detta ska föra mänskligheten från ett förtryckande ”nödvändighetens rike” till ett mer expansivt ”frihetens rike”. För att denna process mot en etisk ekonomi ska kunna behålla sin riktning måste vi försöka att politisera det ekonomiska livet: att placera ekonomin under direkt folklig kontroll och slutligen kommunalisera samhälleligt nödvändiga resurser och produktionsmedel.
Kommunalister strävar efter att skapa stabila institutionella ramverk för en konfederal demokrati och en etisk ekonomi. Dock kan inte en analys av de sociala strukturernas praktiska funktion beskriva deras geist mer utförligt än en obduktion kan beskriva det mentala tillståndet hos en människa. Det må vara lätt att föreställa sig samhället som blott en uppsättning funktioner eller verksamheter på ett rent instrumentellt sätt, och många radikaler verkar göra det när de fördömer orättvisorna i den rådande samhällsordningen i tron att simpla mekanismer som nya progressiva företag, fler folkomröstningar eller ökad statlig kontroll över företag kan läka de skador som den kapitalistiska globaliseringen gett upphov till. Invecklade som de är i marknadssamhället pekar de inte mot de fundamentala vägar som leder ut ur vår nuvarande materiella och kulturella misär. Ett samhälle är mer än dess konstellation av mekaniska anordningar: det måste försöka skapa mening för sina medborgare och för världen, något dagens samhälle är bedrövligt oförmöget till. Ett kommunalistiskt samhälle, eller i själva verket varje samhällelig struktur, är inte värt mer än de värderingar det försöker fostra hos medborgarskaran och det hopp det ingjuter i sina unga.
Alla samhällen, från de tidigaste stamsamhällena till de mest avancerade kapitalistiska länderna, har medvetet och subliminalt utbildat nya generationer i de existerande vanorna, ritualerna, visdomarna och värderingarna. Alla samhällen socialiserar uppenbarligen sina medlemmar. De antika atenarna skapade inte bara sofistikerade demokratiska institutioner som eklesian, eller medborgarförsamlingen, utan formade också medvetet sina medborgare till att bli kompetenta politiska deltagare. Föreställningen om paideia, den livslånga formande process för att kultivera de atenska medborgarnas offentliga personlighet, var lika fundamental för den grekiska demokratin som agora, ett offentligt torg, eller eklesian. Allmänt ansvarstagande och en kollektiv identitet gavs också näring såväl via stadsfestivaler och religiösa ritualer som genom de väpnade medborgerliga truppstyrkor vilka utgjorde den stående armén och den medborgarbemannade flottan. I ett särskilt avseende kan vi uppfatta varje atensk institution som utbildande. Det atenska idealet om allsidiga, kompetenta medborgare fyllda av självtillit, står i bjärt kontrast till det bleka begreppet uppdragsgivare i de moderna nationalstaterna. Varje strategi för att åstadkomma verklig demokrati idag måste inkludera strategier för att skapa moderna motsvarigheter till det antika idealet om paideia. Det framtida kommunalistiska demokratiska systemet kommer att fostra alla medborgares deltagande i alla civila institutioner och därigenom, via demokratisk praxis, lära dem demokratiska ideal och ömsesidigt ansvar. Vårt mål är inte blott att skapa nya institutioner utan även medborgare som är fullt ut kapabla att befolka denna demokrati och öka dess vitalitet. I ett rationellt samhälle skulle medborgarna utbildas i demokratisk politik och mänsklig solidaritet, i kollektiva plikter och personlig integritet såväl som i en ekologisk sensibilitet som vederbörligt utforskar vår verkliga plats i naturen.
En återharmonisering av samhällets relation till naturens värld är ett rop efter sunt förnuft, i motsats till vad vissa inflytelserika element i den ekologiska rörelsen tycks tro. Antihumanistiska tendenser hävdar ofta att människor blott är parasiter på ”naturens värld” och borde betrakta sig själva som ödmjuka medlemmar av en ”biosfärisk demokrati” eller ”alla varelsers råd”. Mänsklig arrogans och civilisationen har, heter det, skapat våra svåra ekologiska missförhållanden. Lösningen som föreslås är att människor borde förneka sina distinkt mänskliga kvaliteter och acceptera en passiv underordning under ”naturens lagar”. Men som Bookchin upprepade gånger har gjort oss uppmärksamma på, så är inte problemet att människor är för civiliserade utan snarare att de inte är civiliserade nog. Kapitalistiska företag och statliga industrier må hävda att de representerar mänskliga intressen och framsteg när de förstör biosfären, men dessa påståenden är fullständigt felaktiga, precis som det biocentriska framhärdandet i att det är människor som sådana (och deras värderingar) som förstör världen. Låt oss undvika att blanda bort korten; både människor och ickemänsklig natur lider avsevärt under kapitalistisk exploatering, men dock är det, trots många hinder, tämligen möjligt att skapa ett ekologiskt samhälle. Djupekologins försök att ersätta prometheansk humanism med ett lantligt ”ekologiskt medvetande” och ett föreskrivet återvändande till värden från ett primitivt förflutet, är lika farligt som de nuvarande försöken att legitimera rovgiriga kapitalistiska förehavanden.
Ett rationellt, ekologiskt samhälle skulle, i kontrast till detta, skapa en kultur där våra unika mänskliga kvaliteter, som empati, rationalitet och etik ställs i den naturliga och den sociala evolutionens tjänst. Potentialen för en sådan kultur förnekas både av det etablerade samhället och av mystiska ekologer. Vägen mot ett ekologiskt samhälle leder framåt och kommunalister strävar efter att föra mänskliga gemenskaper i harmoni med naturen så långt det går, genom att föra fram en balanserad social ekologi, för att slutligen nå den punkt där motsättningarna mellan samhället och naturen i hög grad lindras genom ett komplementärt förhållande dem emellan. I ett kommunalistiskt samhälle skulle konfederala nätverk av demokratiserade lokalsamhällen vara kreativt skräddarsydda, i så hög utsträckning som möjligt, för att passa den ekologiska situationen i de regioner där de är belägna.
Inga vackra ord bör dock tillåtas dölja de svårigheter vi står inför vid försök att uppnå ett sådant samhälle. Våra demokratiserade lokalsamhällen kommer definitivt inte att uppnås blott genom övertalning och goda intentioner. Radikaler måste vara beredda på att delta i kampen för att myndiggöra de existerande lokalsamhällena så att vanliga män och kvinnor kan få makten att bestämma sitt eget samhälles öde.
Kravet på en ”ny politik” och specifika initiativ för att expandera en gräsrotsdemokrati, har ofta lidit brist på klarhet både i analysen och i de skrivna förslagen. Vi måste med eftertryck klargöra de strukturer som vi är i behov av för att en genuin demokrati ska kunna växa fram och vi måste tillhandahålla svar på frågan om makt. Nya demokratiska institutioner måste konsolideras genom en ny konfederal grundlag som klart och tydligt anger rättigheter och skyldigheter i en kommunal konfederation. Vi måste medvetet strukturera vår föreslagna nya demokrati så att den lyckas såväl i sin utbildande roll som i sin praktiska funktion.
Det finns inga andra sätt på vilka folket kan bestämma den sociala utvecklingens riktning, än att kräva att makten måste tillkomma folket i dess helhet. En ny form av regering, en kollektivt organiserad folkmakt, bör ersätta staten och kapitalismen. Och om vi står i begrepp att organisera en sådan folkmakt måste vi klargöra hur den ska uppnås. Många välmenande men naiva radikaler verkar tro att om vi sprider ut makten ordentligt, så vi har en så kallad minimal stat, småskalig marknadsekonomi och begränsad makt som delas upp mellan olika folkliga institutioner, så har vi skapat ett adekvat politiskt alternativ. Men dessa nya radikala strukturer kommer slutligen att bli marginaliserade eller absorberade av statens och marknadens antidemokratiska framstötar. Varje trovärdigt alternativ måste sikta på att utmana, konfrontera och slutligen ersätta det till synes allsmäktiga kapitalistiska systemet, i alla dess olika mutationer. Makten måste centreras någonstans och kommunalister vidhåller bestämt att det inte bör vara i råd, kommittéer, kollektiv eller stater utan att makten måste stanna i lokala folkförsamlingar eftersom det är här som de mest direkta formen av demokrati är möjlig.
Kampen för kontroll över samhällsutvecklingen är pågående och vi får inte tillåta varje verklig, om än ofta dold, spänning att fördunklas av myten om en ”pluralistisk” angreppsvinkel, som placerar alla goda intentioner på jämlik fot. Vi kan inte se genom fingrarna med de verkliga skillnaderna beträffande både politik och praktik som kommer att uppstå i folkförsamlingarna. Kommunalister är aktivt engagerade i politiskt liv och i sociala kamper, och arbetar med initiativ i syfte att utvidga den folkliga makten. Revolutionärer har gjort så i århundraden, även om det inte alltid skett konsekvent: exempelvis stod bolsjevikernas krav på arbetarråd under sommaren 1917, i stark motsättning till bolsjevikpartiets brutala centralisering efter att de erövrat statsmakten för att ta kontrollen över alla gräsrotsinstitutioner. Omedelbart efter februarirevolutionen blev spänningsförhållandet väldigt skarpt mellan Karenskijs provisoriska regering och radikala ansträngningar att organisera nya råd (sovjeter) med arbetare, bönder och soldater. Spänningarna avtog senare temporärt när bolsjevikerna tog makten i oktober 1917. Istället uppstod ett nytt spänningsförhållande mellan sovjeterna och den nya bolsjevikdiktaturen som snart var tvungen att konfronteras. Endera sidan var tvungen att få makten till slut. Olyckligtvis lyckades inte de ryska revolutionärerna försvara sin nyvunna frihet från bolsjevikpartiets frätande angrepp. Denna tragedi bör först och främst tillskrivas deras oförmåga att lösa frågan om makt, eller att klart definiera vilken institution – sovjeterna eller partiet – som skulle ha den politiska kontrollen. Sovjeternas förlust av makten möjliggjorde den fullständiga byråkratiseringen av Ryssland och den efterföljande stalinistiska manipulationen och förvrängningen av hela den revolutionära rörelsen till mardrömmar av Gulag, partidespoter och NKVD. De spanska anarkisterna konfronterades av samma paradoxala dilemma under de upphetsande julidagarna 1936, när de först vägrade att ta makten och institutionalisera arbetarmakten och därefter, bara ett par månader senare, när de placerade fyra ledande cenetistas i den liberala republikanska regeringen, övergav alla sina principer. (19) Dessa tragiska misstag ströp den revolutionära rörelsen långt innan general Francos styrkor fick militär kontroll över Spanien. Att agera som om makten på något sätt existerade i ett vakuum, i tron att genom att helt enkelt ignorera den så kunde den upplösas, visade sig vara katastrofalt eftersom arbetarna systematiskt berövades de institutionella medlen för att försvara sin frihet. Lyckligtvis finns det vissa lärdomar att dra av historien så att vi slipper bli ”dömda till att upprepa den” och en viktig läxa är att vid tidpunkten för en gryende revolutionär omvälvning inte tillåta denna fatala tvetydighet angående vem som ska ha makten.
Vi står även inför denna utmaning idag, som ett resultat av den förvirring som omger frågan om makt och demokrati i de nya rörelserna mot ”globaliseringen”, i synnerhet bland de mer anarkistiska elementen, som ofta hävdar att makten som sådan är en ”ondska” som bör avskaffas. Detta krav saknar inte historiska föregångare inom den anarkistiska rörelsen. Som spanska anarkosyndikalistiska CNT förbluffande nog fastslog: ”Det finns ingenting som heter revolutionär makt, eftersom all makt till sin natur är reaktionär.” (20) Som Bookchin understrukit: Faktum måste inses att makt är en samhällelig realitet; den existerar, den är reell och den är institutionaliserad. Makten kommer alltid att ligga någonstans, den kan inte vara centraliserad och decentraliserad på samma gång – det kommer alltid att finnas en institution som har makten att verkställa politiska beslut.
Kommunalister strävar efter att föra makten ned till lokalsamhällena och fördela den jämnt bland medborgarna, genom den frihetliga kommunalismens politik. Det faktum att dagens lokalsamhällen efter bästa förmåga försöker att imitera staten och, än värre, försöker att likna konkurrerande företag betyder inte att de inte kan omformas radikalt, demokratiseras och faktiskt förvandlas till verkliga kommunala enheter. Lokalsamhällena har en annorlunda historia jämfört med nationalstaten – i själva verket föregick de staternas uppkomst – och vi måste bygga vidare på deras ouppfyllda potentialer. Vi insisterar på att folkligt myndiggörande bara kan uppnås genom ett grundligt myndiggörande och en ingående omstrukturering av de kommuner där människor lever. Endast lokalsamhällen medger direkt medborgerligt deltagande och kontroll över allmänna angelägenheter; i själva verket är det endast i lokalsamhällena som människor kan myndiggöras som medborgare och inte som ”konsumenter”, ”uppdragsgivare”, ”väljare” eller medverkande i tillfälliga opinionsundersökningar. Logiskt nog siktar den kommunalistiska politiken på att stärka lokalsamhällena och förvandla dem till direkta demokratier för att säkra den fullständiga medborgerlig kontrollen.
Åstadkommandet av kommunal makt får inte på något sätt leda till regional isolering eller trångsynt lokalpatriotism. Öppet samarbete måste överskrida lokala eller ”bioregionala” gränser och de olika lokalsamhällenas politiska linjer måste koordineras strukturellt. Detta betyder inte att makten måste centraliseras; om vi utvecklar konfederala former för samarbete är det fullt möjligt att behålla makten på folkförsamlingsnivå. Beslutsfattande är de lokala församlingarnas exklusiva rättighet, medan administration enkelt kan skötas av råd och kommittéer. Konfederationerna, som själva har djupa historiska rötter, möjliggör interregionalt kulturellt utbyte, administration, koordination och distribution av resurser. En konfederation utgör på intet sätt en stat eller statsliknande organisationsformer eftersom den lider brist på varje apparat för systematiserat våld ovanför människors huvuden och eftersom det vid alla tillfällen är amatörer som styr samhället – konfederala delegater är fullständigt ansvariga inför folkförsamlingarna de representerar och dessa har möjlighet att återkalla sina delegater som alltid är tvungna att återkomma med alla beslut till församlingen för godkännande, modifiering, förändring eller förkastande.
Logiskt sett, eftersom vi som kommunalister arbetar för kommunal demokrati och konfederala styrelseformer, förespråkar vi konsekvent en kommunalisering av ekonomin. Om den politiska demokratin ska kunna fungera och skapa de tillräckliga förutsättningarna för jämlikt deltagande, så måste folket i sin helhet kontrollera alla aspekter av ekonomisk produktion och distribution. Den frihetliga kommunalismen menar att fabriker, verkstäder, landområden, bostadshus och annan samhällsviktig egendom, måste placeras under kommunal kontroll. Kommunaliseringen skiljer sig märkbart från traditionella radikala föreställningar om att egendomen ska kontrolleras av enbart arbetare i råd och kommittéer som är stationerade på deras premisser. Syndikalismen baserar sig på idén att fackföreningarna ska kullkasta kapitalistklassen genom en generalstrejk och ta makten i samhället. Kommunalister är starkt kritiska till förlegade krav på arbetarkontroll men vill uppriktigt slåss för upphävandet av privategendomen, ett slut på exploateringen av arbete och för att säkra den slutgiltiga övergången till ett etiskt ekonomiskt system. En klasskamp mellan lönearbetare och kapitalister existerar i högsta grad men det klasslösa samhället måste kämpas för och vinnas av en myndiggjord medborgarskara som besitter den fulla kontrollen över samhällets öde.
Historien är fylld med spännande kommunala institutioner som möjliggör detta projekt för mänsklig frigörelse. Det är intressant att notera att i Europas historia har revolutionära försvarare av medborgerliga rättigheter undantagslöst kallats comuñeros, kommunarder eller kommunalister. Under det tumultartade senmedeltida Europa kryllade det av fria städer, som ofta slöt sig samman i politiska och militära förbund, och utmanade de samtida centraliseringsansträngningarna av de karolingiska arvingarna, som brutalt gick i bräschen för de framväxande nationalstaterna, direkt på de kommunala friheternas bekostnad. Dessa städer och landsorter gjorde upprepade gånger anspråk på sin rätt till oberoende och konfederation i blodiga strider med adelsmän och monarker. Än idag förblir idealet om en ”kommun av kommuner” ett latent hot mot nationalstaten.
För att ge näring åt detta ideal och skapa ett kommunalistiska samhälle är det absolut nödvändigt med en sammanhängande uppsättning av radikala idéer. Varje seriöst alternativ till det kapitalistiska systemet måste också bekämpa den ideologiska mörkläggning som rider på kulturbarbariets samtida vågar. Som kommunalister, måste vårt ideologiska alternativ utgöra en sammanhängande helhet som alltid är sammanlänkad med praktisk politik. Även om förändrade samhälleliga omständigheter och nya politiska experiment måste inspirera ideologin, så vilar detta ideologiska alternativ på flera fundamentala principer som radikaler bergfast måste försvara i både ord och handling.
Ett radikalt alternativ kan bara bli en realitet om det har en såväl en underliggande ideologi som en ansvarsfull rörelse som är villig att militant motsätta sig alla former av förtryck, exploatering och övergrepp mot mänskliga rättigheter medan den slåss för nya strukturer som kan ge den sociala friheten en form. I denna kamp måste radikaler utveckla och föra fram medvetna strategier för medborgerligt myndiggörande medan de helhjärtat engagerar sig i lokalsamhällets politik.
Kommunalismen och dess frihetliga politiska angreppsvinkel kan föra radikaler bortom den reformistiska realpolitikens återvändsgata och futtiga kommunitära ansträngningar. Vi kan inte förändra samhället genom att anordna olagliga gatufester, sända petitioner till politiker eller hålla stora protestmöten. Vi måste bygga en ny politisk organisation, vägledd av klara principer och stadgar, som söker att kollektivt utgöra spjutspetsen för större radikala rörelser för demokrati och samhällsförändring. Vår politiska praktik måste sträva efter att höja det sociala medvetandet och lägga fram de mest relevanta lösningarna på våra rådande problem. De måste presenteras för allmänheten via en bred uppsättning av planer, program, rapporter, kampanjer och projekt. Kommunalister engagerar sig aktivt i folkliga rörelser, offentliga forum, radikala fronter och medborgarinitiativ, såväl som i att ställa upp kandidater till kommunalvalen – alltid med syftet för ögonen att omstrukturera våra lokalsamhällen och radikalt förändra det rådande samhället. Som ett resultat av våra kommunalistiska aktiviteter hoppas vi kunna fungera som ett politiskt avantgarde, i den kontinuerliga strävan att uppnå framtidens kommuner.
Kapitalismen kan inte få äran av att vara det yppersta historien kan uppbringa. Snarare fungerar den som en tumör som slutligen kommer att ödelägga både samhället och naturen, medan den urvattnar alla våra mänskliga institutioner och värden. Kommunen erbjuder löftet om en framtid i vilken vi äntligen kan bli verkligt mänskliga. Kapitalismen har gjort sitt; den måste ersättas av ett ekologiskt, humanistiskt och demokratiskt alternativ.
Översättning av Mats Runvall
1. Denna artikel författades av Eirik Eiglad och baserar sig på Murray Bookchins idéer.
2. Trots den parlamentariska hängivenheten inför den nyliberala politiken, förblir statliga regleringar oundgängliga mekanismer för att balansera marknadens instabilitet och socialdemokratin kan mycket väl få ett brett uppsving när den ekonomiska krisen intensifieras, något som indikeras av framväxten av nya rörelser som Attac (Rörelsen för beskattning av de finansiella transaktionerna för medborgarnas bästa).
3. Efter Berlinmurens fall omformulerade ledande socialdemokrater i Europa sina politiska ståndpunkter, och definierade sin vårdade nuvarande plats i mitten och inte till vänster, vilket åskådliggjorts i och med ”tredje vägen” som förkroppsligats av Tony Blairs politik i Storbritannien eller i och med ”Neue mitte” (den ”nya mitten”) som förts fram av Gerhard Schröder i Tyskland.
4. ”Och du vet, det finns ingenting som heter samhälle. Det finns individuella män och kvinnor och så finns det familjer”. Detta citat är hämtat ur en intervju i Woman´s Own, 3 oktober 1987, s. 8-10.
5. Naomi Klein, ”The Vision Thing”, i The Nation, 10 juli 2000, s. 21. Mina kursiveringar.
6. Kravet på beskattning av finansiella transaktioner som, tack vare en artikel av Ignacio Ramonet i Le Monde Diplomatique, December 1997, bidrog till bildandet av Attac.
7. För en översikt över Murray Bookchins idéer se The Murray Bookchin Reader, red. Janet Biehl (London: Cassell, 1997) och Remaking Society: Pathways to a Green Future (Montreal: Black Rose Books, 1989). För kommunalismens politiska angreppsvinkel, känd som frihetlig kommunalism, bör läsaren i synnerhet ta sig an Bookchins From Urbanization to Cities: Toward a New Politics of Citizenship (London: Cassell, 1995) och Janet Biehls tydliga redogörelse i The Politics of Social Ecology: Libertarian Municipalism (Montreal: Black Rose Books, 1997). [Den sistnämnda kommer även ut på svenska på Frihetlig Press förlag i början av 2003, under titeln Kommunalismens politik.]
8. Det måste vara fullständigt klart att vi använder ordet kommun i den kontinentala betydelsen, som ett lokalsamhälle (och som en potential för en fri politisk gemenskap): inte i betydelsen kooperativ eller kollektiv, en relativt liten grupp människor som delar villkor och ansvar.
9. Lika lite som socialism, kommunism, anarkosyndikalism eller kapitalism – i dess ”rena” form – har det kommunalistiska idealet någonsin existerat i historien.
10. Ur ett dialektiskt perspektiv är de revolutionära organisationernas syfte att bringa dessa fria kommuner eller lokalsamhällen i dagen, och därigenom transcendera deras nuvarande tillstånd som begränsade politiska enheter. (För att använda Hegels språkbruk, kommunen an sich bör inte betraktas som en standard för revolutionära krav, utan vi måste härleda dess logik, återvinna dess verkliga natur som en kommun für sich. Kommunen an und für sich kommer att vara en frigjord mänsklig gemenskap.)
11. Socialdemokratins intention var att basera sin stat på en majoritet (till skillnad från bolsjevikerna) i den fundamentala omvandlingen av den borgerliga staten, eftersom de trodde att arbetarna slutligen skulle bli majoriteten.
12. En observation som inte på något sätt förnekar att det finns olika grader av centralisering och statskonst.
13. Även vid kulmen av oktoberrevolutionen 1917, var de flesta anarkisterna förbluffande nog inte engagerade i praktisk politik. Istället var de involverade i att bygga kommunitära företag, som Moskvakollektiven (som slutligen stormades av den nyetablerade säkerhetspolisen Tjekan i december 1918). Denna brist på politisk strategi fick faktiskt många anarkister att gå med bolsjevikerna.
14. Anarkistiska föreställningar om kommuner varierar kraftigt (det spanska anarkosyndikalistiska CNT talade till och med om ekonomiska och industriella kommuner) men den verkliga formen och innehållet i deras kommuner har förblivit hopplöst odefinierat. Trots sin beundran inför medeltida fria städer var till och med Peter Kropotkin oförmögen att klart definiera detta frihetliga ideal, och tillskrev det ett myller av betydelser i sina skrifter.
15. Dessa brister hemsöker den påfrestande tillgivenheten inför traditionella klassanalyser, med tillbörligt fokus på proletariatets hegemoniska roll i åstadkommandet av stora samhälleliga förändringar. Idag är det bara marginaliserade sekter som följer dessa formler förbehållslöst, men tämligen folkliga radikala strömningar försöker fortfarande på allvar att övertyga oss om att följa strategier för att myndiggöra människor i egenskap av ”producenter” och ”konsumenter”, vissa presenterar till och med detaljerade planer för att integrera ”ökat inflytande” på ”humaniserade” marknadsutbyten – praktexempel på det djupa intryck som det kapitalistiska tänkandet gjort på radikal teori.
16. Adjektivet medborgerlig (civic) beskriver en koppling till en stad, en landsort eller ett lokalsamhälle, inte bara en distinktion från militära eller kyrkliga sammanhang. Se The New Oxford Dictionary of English, red. Judy Pearsall (Oxford: Clarendon Press, 1998). Ord som civic, civil, citizen, city och till och med civilization har gemensamma etymologiska rötter i det latinska begreppet om civitas, ett ”förbund av medborgare” vilket återigen påvisar att städer – och inte stater – var de verkliga sporrarna i utvecklingen av politik och medborgarskap.
17. Medborgarskapet implicerar aktualiseringen av vår mänskliga potential som politiska varelser och är därför ett universellt begrepp. Faktiskt är det endast ett återupplivande av medborgarskapet som möjliggör en verklig ”globalisering underifrån”, eftersom konfederalism och kosmopolitet är historiskt och logiskt knutet till detta ideal.
18. Denna artikel ämnar inte att vidare utforska den rika och fruktsamma filosofiska jordmån i vilken den kommunalistiska ideologin är rotfäst. Se Murray Bookchins The Philosophy of Social Ecology: Essays on Dialectical Naturalism (Montreal: Black Rose Books, 1995) för en ingående introduktion.
19. Det måste betonas att makten faktiskt gavs till CNT-FAI i juli 1936, först av arbetarna som framgångsrikt gjort motstånd mot de fascistiska rebellerna i Barcelona och letade bland anarkisterna efter ledarskap, och därefter av Lluis Companys, högsta hönset i den katalanska staten, som artigt erbjöd CNT-FAI att upprätta sin egen regering! Detta faktum avslöjas i de flesta allmänna arbeten om den spanska revolutionen, även om anarkistiska författare oftast tonar ned CNT-FAI:s vägran att motta Companys erbjudande. För en intressant anarkistisk exposé, se Agustin Guillamón, The Friends of Durutti Group: 1937-1939 (Edinburgh and San Fransisco: AK Press, 1996).
20. Citat som används för att introducera del 5, ”Anarchism in Action” i Peter Marshall, Demanding The Impossible: A history of Anarchism (London: Fontana Press, 1993), s. 429. Mina kursiveringar.